Förklädet: återkomsten

Bokrean är igång och även om jag vid 20.00 funderade på om jag kunde gå och lägga mig med gott samvete ska jag inte klaga. Det är kul att som i en oas möta halva kommunens befolkning i en och samma butik. Min kära arbetskamrat arbetade 12 timmar idag och jag tycker därmed inte att jag någon som helst möjlighet att klaga när mina arbetstimmar begränsades till tre.

Dock var det dessförinnan två timmar nämndmöte. Therese försökte för övrigt vinna vuxenpoäng på sitt idag tagna körkort, hon framstod som ofödd i jämförelse med mig som mötesbesökande. (Se gärna detta stycke som ett grattis, Therese, jag är glad för din skull, faktiskt. Hur mycket 90:a du än må vara. Typ.)

Det sades vara fri placering på ovan nämnda möte. Trots det lyckades jag hamna på den sida där vänstern placerat sig traditionellt och lagom obekvämt var jag utan att veta ordet av nedslagen mellan en miljöpartist och en socialdemokrat. Av okänd anledning fick jag då en känsla av klaustrofobi. Men jag fick fika och lugnade mig. Te och bulle. Skattebetalarnas finanisering gav mig dock fortsatt ångest.

Skolan varade i fyra timmar varav första lektionen innebar en sen och allt annat än torr entré av mig. Skorna torkade sex timmar senare. LO besökte samhällskunskapen och försvårade mitt arbete i att komma i tid till mötet. (Ja, LO försvårar arbete. Det håller jag fast vid hur trevlig LO-tanten än framstod som.)

Men bokrean gjorde mig glad och jag kände mig oerhört service minded idag. Jag sprang med ett glatt humör upp och ned i trappor med kg av böcker, blev glad över att få hjälpa människor hitta i butiken och lyckades med småsociala skämt.

Ett av de mer lyckade skämten nådde dock inte fram till kunden. Scenariot såg ut som följande:
I egenskap av butiksbiträde blev jag ledig men hade ingen kö vid min del av kassan, jag får ögonkontakt med en kvinna och vinkar henne till mig. Hon ler och verkar känna tacksamhet över att slippa köa mer. Jag säger "Plötsligt händer det". Hon idiotförklarar mig med blicken. Hur kan man ha gått miste om den mycket väsentliga TV-kunskapen i och med Trissreklamen? Plötsligt händer det. Jag var nöjd i varje fall. Och fortsatt service minded.

Plötsligt händer det. Jag insåg just att jag lyssnar på Astrid Lindgren-visor. Och nynnar med. Och finner det behagligt. Kanske har mina vuxenpoäng kommit ned till en mer accepterad nivå.

Libers världsatlas, Bamses sagovärld, Idioten, Människa utan hund, 9½ månad, Mig äger ingen och ett antal titlar till

Hur jag än får det att framstå i bloggen brukar jag inte ägna mig åt självömkan. Det är främst i säljande situationer jag kan dra till med att tycka lite extra synd om mig och klaga lite mer än vad som egentligen behövs.

Men idag har jag rätt att klaga.

Jag känner mig själv för väl. Eller rättare sagt, jag känner min kropp för väl och vet hur den reagerar på rörelse vilket innebar att jag visste exakt hur jag skulle må idag efter gårdagens arbete. Kommande veckas bokrea innebär en viss omorganisering på jobbet. Igår dumpades leendet och "Välkommen till Bokia, det är Johanna" till förmån för grymtningar och grova handtag. 215 förhandsbeställningar på reaböcker vilka alla styck verkar ha ett minimumantal på antal sidor liggandes på 500. Och självklart säljs inte Dostojevskijs böcker styckvis utan i förpackningar om tre. Dessa skulle ner i påsar. Påsarna skulle ner i källaren. Det tog inte mer än tre timmar.

Det ersattes med lite bokupplockande. För inte kan vi låta hyllorna andas luft. Varenda millimeter bokhylla fylldes med böcker. Böckerna låg på golvet och skulle lyftas till min maxlängd. Självklart var jag tvungen att flytta halva hyllinnehållet till hyllan nedanför varje gång en ny bok skulle trängas in i den övriga bokgemenskapen. Det varade i två timmar. Var är facket när man behöver dem? Jag ska nästan bli medlem. Sedan att min chef slet hårdare än någon annan, behöver vi inte räkna med.

Sammanfattningsvis handlar alltså inlägget helt sonika om att jag har träningsvärk av mitt jobb som bokförsäljare.

Samtliga anställda på Bokia pratar med sig själva, kan också konstateras. Kan det definieras som arbetsskada?

Politisk lesbiskhet

Jag tror jag skolkar från det av EU arrangerade internationella ungdomsutbytet i sommar. Jag har hittat något mer lockande.

"En separatistisk 'Kvinnofest' hålls en kväll..." Jag är på. Först ska jag bara leta reda på ett visst manifest och skrota allt vad uppslagsverk och faktaböcker heter. Och införskaffa mig en Che-tröja. Han var ju söt.

Och inte ett ord om vilka som gick vidare under gårdagens melodifestival. Inte ett ord. Doing the omoralisk schalgerfestival. Hur kan det komma sig att bandet jag föraktar mest går vidare och bandet jag fann minst dåligt hamnade sistsist?

Det finns visst de som inte förstår ironi. Då blir min blogg genast så mycket mer sned.

Part of the job

Idag kom alla anledningar jag egentligen behöver för att ha all tillåtelse att bojkotta telefoner. Man gör vad man ska, ringer, presenterar sig och frågar om man stör. Svaret som ges är "jag har värkar, men du kan prata en stund".

Okej. Det här med att tackla pressade situationer är inte riktigt vad man skulle kalla "min grej". Att prata i telefon är inte min grej. Att prata med gravida kvinnor som verkar ha en halva unge på vardera sida av kroppen är absolut inte min grej.

Vad säger man? I samma stund hon sade "värkar" glömde jag bort varför jag ringt. Min ultimata lösning är att prata fort. Då vill istället den födande människan prata länge och om mycket. Jag är däremot rädd för att göra henne upprörd och därmed vara orsak till ett kvävt barn.

Lyckligtvis hinner jag avsluta samtalet innan några barn droppar i golvet.

När jag går ut för att få berätta om min händelse och nämner personens värkar, frågar Ebba:
- Var det en kvinna?

Klimakteriet innan 19 fyllda

Humöret har vänt och jag tror jag har hamnat i klimakteriet med dessa humörsvängningar som argument.

I måndags var en dålig dag (att det möjligtvis kan varit jag som varit dålig, vägrar jag erkänna utan skyller istället allt på dagen) och som för att avreagera mig sjöng jag.

Idag vände det jag misstänkte skulle bli en dålig vecka och humöret känns tip-top igen och som för att avreagera mig sjunger jag.

Det som kan identifiera mig som person är att jag i måndags sjöng
Upp till kamp emot kvalen,
sista striden det är,
ty Internationalen åt alla lycka bär

och idag sjunger
Vi sänker skatt, skatt, skatt, det är underbart men sant
Vi sänker skatt, skatt, skatt, klarar budgeten galant
Vi sänker skatt, skatt, skatt, och sen lånar vi en slant
Vi sänker skatt, skatt, skatt, vi sänker skatt.

Riktigt vad det säger om mig som person, vill jag helst inte gå in på.

To fack or not to fack

Jag tycker inte om facket. LO ska besöka oss på tisdag. Jag ska ladda upp med dåligt humör. Det började igår för övrigt. Söndagen var ultimat humörmässigt. Jag dansade framför spegeln och sjöng ("bra" är överskattat). Folk var oroliga för min hälsa. Nu är det däremot lugnt igen med den klassiska bitterheten. Veckan började med en körlektion vilken kändes som timmar och resulterade i att jag dyrkade kollektivtrafik som aldrig förr. Sedan kommer jag till skolan, tappar saker omkring mig, ramlar i trappor och misslyckas med uppskattningsvis allt jag tar mig för.

Idag försöker jag läsa inför prov i Filosofi A, men känner mig bara för sakens skull oerhört konkret och därmed för abstrakt för att kunna läsa om något så abstrakt som språkfilosofi. Typ.

Dessutom är hjärtbultandet för fack och annat tjafs påtagligt. Fack handlar idag om system före människor. Så är't bara.

- Is it true that the Swedish term for the union is "fack"?
- Yes, but we say "fack-et".

Dispositionslöst men meningsfullt som få

Om jag i förra inläggt uttryckte min vilja att få skriva stillar jag i detta inlägg mitt behov av att skriva. Och nej, jag har aldrig påstått mig lida av normala åkommor. Inte är det heller bara ett ämne som ska diskuteras enligt mitt tankemässigt planerade inlägg. Det är snarare en total utrensning av funderingar jag haft de senaste minuterna, timmarna och dagarna. Att planera innehåll, är jag relativt duktig på. Att planera disposition, ignoreras totalt. Därför kan jag börja med mitt uppvaknande.

Dagligen vaknar jag med en låt på hjärnan, det är en ständigt återkommande företeelse. Beroende på fastklistrad låt, brukar dagens humör också ofta avgöras. Idag var det Boten Anna. Men det blev en bra dag trots allt. Smått förvirrad, men bra. Det kanske kan finna sin förklaring i att jag till dess att jag tilldelades den hemska sanningen om dagens låt, faktiskt fann den smått underhållande. Det var alltså innan jag fick faktan om att låten inte var en modern tappning av Robert Brobergs Båtlåt utan handlade om en datorterm (om ens det). En illusion. Dock suddade jag ut denna låt genom att låta Emilia rulla. Att återanvända gamla cd-skivor är för övrigt gravt underskattat.

Hur det kommer sig att jag i slutet av Big Big World var övertygad om att hon lagt in ett "I'm a big, big nerd" trots att låten rakt igenom låter likadant med att hon sjunger om hur stor flicka hon är, vet jag inte. Men av någon anledning har jag en känsla av att Emilia idag hade varit mindre bortglömd om hon valt att sjunga att hon var en stor tönt och inte en stor tjej.

Blondinbella var på TV idag. Jag väntar fortfarande på att Tv4 ska ringa och be mig prata om mitt ansvar för ungdomar. Är det någon som kan agera förebild är det jag. Ta bara torsdagen som exempel, jag väljer att svälja min ilska mot kommersialism (som också går totalt emot min övriga politik) för att agera barmhärtig och öppen för människor som önskar fira denna alla hjärtans dag (och bli ruinerade). (Att jag ingått en pakt i vilken planerar offra (Elin skrev "något" jag planerade "någon") har stillat min ilska avsevärt.) Dessutom skulle jag vilja påstå mitt engagemang i politiken och samma förbund som Blondinbella till att vara ytterligare argument för. Jag menar, en annan har ju skrotat seglarskorna (att jag aldrig ägt några är en annan fråga). Dessutom går jag emot strömmen och erkänner mitt nuvarande Emiliadiggande trots att jag vid den tiden hon var populär, inte tyckte om henne. Och med en kraftfull fnysning kan jag tillägga att när jag öppnar mitt dialektregister, utkonkurreras Bellas stockholmska med en gång. Idag har jag pratat norska, småländska, stockholmska, västgötska, oförståeligt och norrländska vid lite olika tidpunkter. Mestadels har jag mumlat.

Förtydligande bör läggas i att jag är på förvånansvärt gott humör och att Emilias skiva spelas en andra gång just nu. Egentligen är jag inte heller varken självgod eller avundsjuk. Bara smått sarkastisk för tillfället.

Min söndagsångest slår förmodligen till imorgon. Nu ska jag skaka loss till Emilia och dela mitt goda humör med kosovoalbaner. Att jag inte har en lika bra anledning till att fira är endast en parentes. Någon gång ska man kunna slås av tanken "jag är inte bitter" och bygga på den med "skolan är ju trots allt som en enda stor förfest".

Farväl sista sportlovsdag. Någonsin. Nu ska jag ta en macka. Eller två.

Kanske tre.

Med te.

Kreativitet på lager. Brist på tid.

"Sjukt" är förmodligen ett passande ord. Mitt lov spenderas med att komma ikapp med saker som ska göras och på schemat just nu står det "Verksamhetsberättelse". Njutningen är inte så obefintlig som den i ett hälsosamt tillstånd borde vara. Rent utsagt sjukt är dock att mitt under rubriken Kampanjer få en obeskrivlig längtan efter att få skriva.

Sammanfattning: Jag sitter och skriver och börjar längta efter att få skriva.

Gärna något kreativt. Jag vill få beskriva något, känslor. Djupa känslor, tankar. Sådant som kräver ord vilka man vanligtvis inte använder till det planerade ändamålet. Jag vill få använda subtraktion som känslotillstånd. Vill få uttrycka glädje med fartökning. Förvåning med vulkanutbrott. Vemod med plast. Vad som.

Jag vill skapa sammansättningar av ord vilka Word skulle sätta röda, taggiga linjer under. Jag vill skapa meningar vilka aldrig tidigare skådat papper. Jag vill skapa stycken som berättar, beskriver och skapar en sådan förståelse att inget tidigare framstått som tydligt. Jag vill berätta. På mitt sätt.

Men nu ska jag göra klart en oerhört luddig och allt annat än tydlig verksamhetsberättels vilken ska bidra till en ansvarsfrihet med allt vad det innebär. Den där tegelstenen med ord är kanske färdigtillverkad om 60 år. Då planerar jag ha gått i pension och avslutat allt vad tidskrävande fritidsintressen, jobb, körkortstagande och studier heter.

Hjälplösa andetag

Det är i stunder som dessa jag har full förståelse för mord. BWO är avskyvärda. Deras fans är värre. Eller fan. Förlåt. Men det är sant. Så extremt sant. Förvänta er inte ett inlägg i vilket jag är både PK och tydlig. Detta är ett inlägg skrivet i de mest upprörda av stunder och jag tänker inte bry mig om någon som helst kod för hur man ska vara diplomatisk, förstående eller något annat tjafs. Om inte död, är tvångsförflyttning ett bra alternativ. Och tydlighet är överskattat, förstås inte meningen, ska tacksamhet intas som känslotillstånd.

Låt mig skrika. Låt mig tydliggöra att jag inte uppskattar rosutdelning med tillhörande textutdrag från en BWO-låt. Inte någonstans. Ingen gång. Jag tycker inte om sådant. Rosor är inte min grej. Jag tycker inte om när jag får rosor från någon som vet om att jag inte tycker om honom. Och nej, jag hade förmodligen inte tyckt om att få samma ros med samma text ens från någon jag tycker om. Romantik är inte min grej. Jag kanske visserligen tycker om stearinljus, skogspromenader, dikter, solnedgångar och annat dravel. Men själv. Enligt mitt nuvarande sinnestillstånd finns det inget så överskattat som människor.

Djupa andetag brukar vara den ultimata lösningen men är fullkomligt meningslöst just nu. Hålla andan och avlida kan tyckas mer förståeligt och lockande.

Vem, vem, vem?! Vem får för sig att det är kul att säga att "jo, hon blev jätteglad för rosen"?

Det är för övrigt i sådana här lägen man svär över det faktum att jag inte är anonym någonstans i den här bloggen.

Just när jag trodde att situationen inte kunde bli mer bitter, börjar "Älska blåvitt" spelas. Jag vet inte varför jag har låten i min ägo när jag inte ens är helt säker på om det är ett ishockey- eller fotbollslag och än mindre om det är meningen att man ska heja på dem.

Vilket intryck jag ger. Jag har faktiskt aldrig dödat någon. Den fysiska styrkan saknas.

Debatt: Emot i tidkommande

Under fyra skoldagars tid har jag kommit i tid till institutionen hela tre gånger på morgonen. Det gör jag inte om. Inte nog med att det är allmänt överskattat att behöva vänta på lärare, missa minst ett snooz-tillfälle och lämna den trygga värmen inomhus flertalet minuter tidigare än vanligt, vad välkomnas man med?

Det har uppenbarligen varit "Nej, men Johanna! Är du i tid? Mår du bra? Lärare, har du sett att Johanna är här!" som följts av "Johanna Grönbäck?!" och stoltheten har varit på topp. Tills idag. Jag kommer i den goda tiden av 07.48, det vill säga hela två minuter före lektionens start, sätter mig ned i godan ro tillsammans med övriga delar av min älskvärda klass för att vänta och lyssna på "Johanna, är du i tid..." ännu en gång när jag plötsligt slås av en purjolök i magen.

Utöver slag med purjolökar har dagen inneburit en rosutdelning som fått mitt förakt emot BWO att öka fruktansvärt mycket.

Cross the line

I egenskap av samhällsvetare finns tendensen att låta sitt skolval skina igenom i sina intressen och olika sorters nöjen. Som att finna ett stort nöje i att under en lektion bjuda in respresentater från samtliga partier i stadens kommunfullmäktige, det är att vara samhällsvetare och möjligtvis på gränsen till en studiemotsvarighet till yrkesskada.

Politikerbesök stod på agendan idag i vilket fall som helst.

- SPI:aren började uppskattningsvis hälften av sina repliker med "Redan under XX-tiden..."
- Av alla människor var kommunisten (det är inte förtal, han är kommunist) mest pedagogisk.
- Socialdemokraten var mer visionär än någon kommunpolitiker jag någonsin mött tidigare. "Ja, självklart bör vi ha kvar våra småskolor" (att nämnas bör är att så kallade småskolor i Ulricehamns kommun har ungefär två elever i varje årskurs).
- Medelåldern på närvarande politiker var 60 år.
- Sverigedemokraten var så ung som 47 och därmed yngst i sällskapet.
- Hade jag varit väljare utifrån denna lektion, hade mp varit mitt val. Kommentaren "Ska vi se det så, är varje nyfött barn en förlustaffär" apropå invandring som besvär och inte resurs, gav honom mitt gillande.
- Sd och V var dagens allians då Sd var noga med att hålla med V i att "privatiseringar inte alltid är bäst" (vilket de självklart är)
- Det efter förfrågan självklart skulle nämnas hur gammal den yngste förtroendevalda i varje parti var och jag, om jag haft möjligheten, skulle rodnat.

Frågan går varvet runt, näst sist kommer moderaten. Min ordförande i nämnden vars möten jag aldrig kunnat besöka. Han funderar en stund, tittar på någon av oss elever och verkar rikta sin undran till någon specifik "ja, hur gammal är Johanna Grön..." varpå min tankeverksamhet startas. Ska jag säga hej eller låtsas som jag inte känner personen han pratar om, det vill säga, ska jag ignorera min kännedom om mig själv? Mest för att slippa påpekandet från någon annan yttras "18" - men att ta ordet från en politruck är omöjligt och resultatet blir att jag säger "ja, det är ju jag" med tillhörande vinkning.

Hej, i publiken sitter kommunens yngsta förtroendevalda. Om det är tragiskt eller bra, väljer jag att inte svara på.

Men nu känner jag min ordförande. Den träffen innebar att jag ska tjänstgöra under nästa möte och kanske tvingas besöka en grundskola. En grundskola med barn. Det är för övrigt under bokrean för att göra situationen mycket bättre.

Miljöpartisten fick min röst idag. Att han avslöjade sitt bloggägande förbättrade min inställning till honom ytterligare. Frågan är hur svårt det är att värva honom till M.